Ett litet liv

ett-litet-liv

Titel: Ett litet liv

Författare: Hanya Yanagihara

 

 

 

 

Ett litet liv följer fyra studiekamrater i New York: Jude, Willem, Malcolm och JB. Ju längre in vi kommer i den här boken som läsare, desto tydligare blir det att det är Jude står i centrum. Han tycks bära på ett mörkt förflutet, men vad är det egentligen som har hänt honom?

Ett litet liv är ingen liten bok med sina 700+ sidor och en tidsram på drygt ett halvt sekel. Jag var inne i en del av boken som var relativt skonsam när jag fick för mig att rekommendera den – och sedan blev den snabbt så jävla nattsvart att den borde komma med en varningstext i stil med “NEJ DEN HÄR SKA DU INTE LÄSA OM DU INTE VILL BLI DEPRIMERAD.” Men det är en bok som (och här kommer största klyschan i ordboken) berör. Den fastnar i medvetandet vare sig man vill det eller inte. I slutänden handlar Ett litet liv om vänskap och huruvida man kan släppa det förflutna, eller om man efter en viss tid för alltid är bunden till det.

Det som är bra: Karaktärerna är omsorgsfullt skrivna – komplexa och engagerande. De har sina historier och förhoppningar och personligheter. Språket löper på utan några bekymmer, blir ibland riktigt träffande och fint.

Det som är mindre bra: Enkla svar till svåra problem: Jude är självdestruktiv på grund av att X hänt . Våld beskrivs ingående trots att det inte behövs.

Min tanke är den här: Huden kan fungera som en text, ett vittne för det som inte går att uttala. I förlängningen är det ett uttryck för språkets absoluta gränser och misslyckande. Det finns ingen egentlig anledning att med ord försöka vittna om grymhet och vidrighet i det här fallet – huden ÄR vittnet. Det låter kanske kryptiskt för den som inte läst boken, men har du gjort det hoppas jag att du förstår vad jag menar.

Läs på eget bevåg.