Ett litet liv

ett-litet-liv

Titel: Ett litet liv

Författare: Hanya Yanagihara

 

 

 

 

Ett litet liv följer fyra studiekamrater i New York: Jude, Willem, Malcolm och JB. Ju längre in vi kommer i den här boken som läsare, desto tydligare blir det att det är Jude står i centrum. Han tycks bära på ett mörkt förflutet, men vad är det egentligen som har hänt honom?

Ett litet liv är ingen liten bok med sina 700+ sidor och en tidsram på drygt ett halvt sekel. Jag var inne i en del av boken som var relativt skonsam när jag fick för mig att rekommendera den – och sedan blev den snabbt så jävla nattsvart att den borde komma med en varningstext i stil med “NEJ DEN HÄR SKA DU INTE LÄSA OM DU INTE VILL BLI DEPRIMERAD.” Men det är en bok som (och här kommer största klyschan i ordboken) berör. Den fastnar i medvetandet vare sig man vill det eller inte. I slutänden handlar Ett litet liv om vänskap och huruvida man kan släppa det förflutna, eller om man efter en viss tid för alltid är bunden till det.

Det som är bra: Karaktärerna är omsorgsfullt skrivna – komplexa och engagerande. De har sina historier och förhoppningar och personligheter. Språket löper på utan några bekymmer, blir ibland riktigt träffande och fint.

Det som är mindre bra: Enkla svar till svåra problem: Jude är självdestruktiv på grund av att X hänt . Våld beskrivs ingående trots att det inte behövs.

Min tanke är den här: Huden kan fungera som en text, ett vittne för det som inte går att uttala. I förlängningen är det ett uttryck för språkets absoluta gränser och misslyckande. Det finns ingen egentlig anledning att med ord försöka vittna om grymhet och vidrighet i det här fallet – huden ÄR vittnet. Det låter kanske kryptiskt för den som inte läst boken, men har du gjort det hoppas jag att du förstår vad jag menar.

Läs på eget bevåg.

 

Sjömannen som föll i onåd hos havet

Titel: Sjömannen som föll i onåd hos havet

Författare: Yukio Mishima

Förlag: Lind & co.

Utgiven: 2011

Sidor: 142

                                                             sjomannensomfollionadhoshavet

Det finns väl få författare som är så uppenbart motsägelsefulla som Yukio Mishima, delvis militant och extrem, delvis…tja, liberal, kanske till och med mjuk och känslig? Han förespråkade samurajkoden bushido och var ytterst konservativ. Samtidigt talade han flytande engelska, var en mycket tillåtande far till sin barn, både klädde sig och inredde sitt hem i typisk västerländsk stil, och nominerades tre gånger till nobelpriset i litteratur – vilket han dessutom ville vinna. Han var även gay. Efter en misslyckad statskupp begick han självmord genom seppuku år 1970.

Den enda anledningen att jag tar upp detta är att Mishimas bakgrund faktiskt är viktig för den som vill förstå böckerna han skrev.

I sjömannen som föll i onåd hos havet förälskar sig sjömannen Ryuji i änkan Fusako. Fusakos trettonåriga son Noboru bevittnar deras förälskelse utan deras vetskap. Noboru ser till en början sjömannen som ett slags upphöjt ideal för manlighet och lycka, men när Ryuji bestämmer sig för ett stillsamt liv iland tillsammans med Fusako ändrar snabbt pojkens tankar riktning. Tillsammans med sitt gäng av jämnåriga kamrater har Noboru nämligen förkastat allt vad mänsklig svaghet heter, och att överge havet för ett vanligt liv utgör utan tvekan just detta för kompisgänget. De bestämmer sig att ställa Ryuji inför rätta för sveket mot havet. Boken genomsyras  av teman som tonårsilska, sensualitet, kärlek och iskall brutalitet.

Sjömannen som föll i onåd hos havet är inte den första av Mishimas böcker som jag läst, för några år sedan (red: 9 år sedan redan?!?) läste jag även Vårsnö. Sjömannen…  är dock betydligt lättare att ta sig igenom då den omfattar mindre sidantal. Språket är typiskt för författaren – vackert och precist. Jag älskar verkligen formuleringarna, varje ord är så väl avvägt; översättarna förtjänar antagligen en stor, fet guldstjärna för sitt jobb.

Den grymhet och nihilism som “kompisgänget” ger uttryck för är tillsynes extrem och meningslös. Vi kanske relaterar det till grupptryck och mobbning, men inte ens det känns tillräckligt för att beskriva vad som händer i Sjömannnen som föll i onåd hos havet.
Mishimas bakgrund bör antagligen tas i beaktning (speciellt idéerna kring manlighet, det traditionellt japanska versus det moderna, en ärofylld död etc.) för att förstå vissa teman här, men det låter jag läsaren själv avgöra.

Det här är ingen feel-good bok… men en som ändå bör läsas.

 

 

Bonjour Tristesse

Titel: Bonjour Tristesse

Författare: Francoise Sagan

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Utgiven: 2012

Sidor: 143

Passar: unga vuxna och frankofiler

”Jag sträckte ut mig i sanden – tog upp en handfull som jag lät rinna mellan fingrarna i en mjuk, gul ström, jag tänkte att den försvann som tiden…”

17-åriga Cécile semestrar på rivieran tillsammans med sin pappa och hans senaste älskarinna. Det är varmt, det är sandigt, havet glittrar. Cécile är uttråkad. Plötsligt dyker en ny kvinna upp i pappans liv och hotar Cécile med sin närvaro. Rivalitet och drama följer.

Francoise Sagans debut från 50-talet räknas som något av en klassiker idag. En enkel Googlesökning visar att boken av många på den tiden uppfattades som chockerande. Anledningen var, som så ofta är fallet, att Sagan skriver om sex. Med dagens mått mätt är den inte lika chockerande, åtminstone uppfattar jag inte den så. Däremot är språket väldigt vackert, ibland snudd på att vara för mycket, men utan att gå över gränsen. Citatet ovan är typiskt.

Det här är en kort, speciell bok. Dekadent, mer fransk än en uttråkad och glamorös livs levande baguett med en basker på huvudet som röker, dricker rödvin och läser existentiell litteratur tillsammans med en av 100 älskar – på rivieran! Det är min överväldigande känsla efter att ha läst klart Bonjour tristesse. Jag tror jag försöker få fram att den är intressant. Du får själv läsa den och se om du håller med.

Han är tillbaka

Titel: Han är tillbaka

Författare: Timur Vermes

Förlag: Leopard Förlag

Utgiven: 2013

Sidor: 351

Passar: De flesta

han-ar-tillbaka

Året är 2011. Hitler slår upp ögonen, liggande på marken i Berlin. Det sista han minns är bunkern.

Så inleds “Han är tillbaka” och vi får sedan följa med bokens Hitler medan han vandrar genom den multikulturella samtiden. Folk känner förstås igen honom, men antar att han är en ovanligt hängiven komiker eller en skådespelare. Till slut blir han inbjuden att delta i en komedishow. Hatiska tal tolkas som ironi. Hitler blir känd som Youtube Hitler. Han vinner ett journalistpris efter att ha skällt ut nynazister framför kamerorna på grund av deras brist på övertygelse och disciplin. Och så fortsätter det.

En sak måste jag poängtera här: Timur Vermes gör ett så nästintill perfekt jobb med tonen och jargongen att det här faktiskt fungerar. Det är en väldigt rolig bok på grund av det.

Alla som har läst lite historia vet hur viktig propagandan var för nazisterna på 30-talet. Att Hitler till slut skaffar sig en plattform i dagens medielandskap känns därmed inte helt orealistiskt. Det känns inte heller otroligt att han snabbt skulle få grepp om samtidens missnöje (snappar snabbt upp begrepp som politikerförakt) och utnyttja det – faktum är att många av dagens politiker på extremhögern gör just detta.

Vermes låter Hitler skälla ut människor för deras historielöshet. Det är ett snyggt grepp. “Han är tillbaka” är inte bara en absurd och rolig bok; den har ett innehåll som tål att reflekteras över.

2017, och en tanke

Första inlägget för 2017. Hoppas ni alla har haft en trevlig julledighet. Jag har läst på, så var beredda på fler inlägg!

Jag har även gått igenom några listor över de bästa böckerna som publicerades 2016 enligt diverse kritiker. Jag tror inte att jag har läst en enda av dessa böcker, och då läser jag ändå en hel del. Dessa ska alltså vara de allra bästa av de bästa… och listorna misslyckades ändå med att få böckerna att verka intressanta, trots att många av dem säkert är det. Jag tror att det ligger ett problem i hur man skriver om litteratur. En “bra” recension borde väcka intresse och förmedla en upplevelse, någon slags känsla. Det korta listformatet verkar inte vara särskilt lämpligt för det åtagandet, så jag skippar min egen 2016-lista.

Lämnar er med mina favoritkritiker (Statler och Waldorf från Mupparna) och fortsätter som vanligt.

statlerwaldorf
Statler: You know, there’s nothing like grand opera.
Waldorf: Yep, and that was nothing like it.

Marley och jag

Titel: Marley och jag: livet och kärleken med världens värsta hund

Författare: John Grogan

Förlag: Månpocket

Utgiven: 2008

Sidor: 320

Passar: Hundälskaren

marleyojag

När John tillsammans med sin fru Jenny bestämmer sig för att skaffa valp är de intresserade av en speciell kull av renrasiga labrador retriever som annonserats i dagstidningen. Hos uppfödaren är allt precis som det ska. Mamman till kullen är väluppfostrad, lugn och tyst. Valparna är söta och sociala. Frågan är bara vart pappan befinner sig. Uppfödaren ler och mumlar något om att han väl är ute och springer som vanligt. Senare ser John en varelse komma springande i ilfart, igenom buskar och snår, fram och tillbaka. Varelsen, som visar sig var en hund, stannar ett tag, bara någon sekund, innan den återupptar sitt maniska galopperande in i bushen. Detta var pappahunden, och som vi får se tar valpen som paret väljer efter sin far och inte sin mor. De döper valpen Marley.

Vi får följa med i berättelsen om livet med Marley, en hyperaktiv och klumpig kompanjon som finns där när paret skaffar barn, flyttar, byter jobb – fram till slutet. Han tuggar sig genom livet och välter omkull den som råkar hålla i kopplet när han får syn på något roligt.

Marley och jag gör sig bra som en strandbok om ni frågar mig (helt fel årstid alltså), så länge den gråtmilda djurvännen är beredd för tårarna som eventuellt kommer mot slutet. Men det mesta som sker i Marley och jag är mer upplyftande än den delen. En ganska fin och lättläst bok om livet med en något galen hund.

Det här förändrar allt

Titel: Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet

Författare: Naomi Klein

Utgiven: 2016

Förlag: Ordfront Förlag

Sidor: 654

Passar: Miljöpartisten (och alla andra som är intresserade av ämnet)


Huruvida den globala uppvärmningen beror på oss människor eller inte råder det inte längre några tvivel om. Forskarna är överens om att vi har en påverkan. Jag tror inte att någon som läser det här inte är medveten om det. Frågan är varför vi, trots diverse klimatavtal, hittills har misslyckats med att vända på utvecklingen? Och vad krävs för att göra om och göra rätt?

Naomi Kleins senaste bok “Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet” fortsätter i samma ådra som hennes tidigare böcker (“Chockdoktrinen” är kanske den mest kända) i sin kritiska analys av den nyliberala kapitalismen. Den här gången är det relationen mellan just kapitalismen och klimathotet som behandlas. Klein beskriver den destruktiva slagkombinationen som “[…] utdelas av en fossilbränslekonomi: dödlig när utvinningen går fel och bundet kol läcker ut vid källan; dödlig när utvinningen fungerar och växthusgaser släpps ut i atmosfären.”

Klein argumenterar för att vi är fastbundna av fossilbränsleindustrins ekonomiska intressen och politikers ovilja att reglera en marknad som ska reglera sig själv, oavsett hur illa den misslyckas med det. Boken är mycket ingående utan att för mig kännas utdragen eller svår att förstå. Bilderna som målas upp är tydliga och inte sällan illavarslande. Trots detta finns det faktiskt en hel del hopp att hämta från boken. För att bryta den nedåtgående spiralen måste vi göra upp med den nyliberala kapitalismen och prioritera liv och hållbarhet framför varumärken, skriver Klein.

“Det här förändrar allt” utgavs 2015 i Sverige. I skrivande stund, år 2016, ser världsläget ut ungefär så här:

  • 2016 förväntas enligt amerikanska vädermyndigheten NOAA bli det varmaste året som registrerats sedan man började mäta temperaturen 1880. Det är även tredje året i rad som slår nytt värmerekord.
  • NOAA uppger även att ismassorna i Arktis är de minsta som uppmätts sen man började mätningarna 1979.
  • Det stora barriärrevets koraller är döende.

Samtidigt så har positiva förändringar skett – Parisavtalet är en sådan ljuspunkt. Frågan är bara om avtalets ambitiösa ord kommer att omsättas till handling.

Den här boken är med andra ord, om du frågar mig, högst angelägen läsning. Jag kan varmt rekommendera boken till alla som har något intresse i ämnet.

Första inlägget

Det här är mitt första inlägg på den här bloggen; en introduktion vore med andra ord på sin plats.

Caroline heter jag. 25 år gammal bibliotekariestudent. Som ni kanske anar handlar den här bloggen om böcker – recensioner, rekommendationer, samt specifika och allmänna tankar kring just läsning, skrivande och böcker. Bloggen är en del av mina studier på Högskolan i Borås bibliotekarieprogram.

Jag kommer uppdatera bloggen så ofta det går.

Har du några kommentarer så dela gärna med dig.🙂